Klockan är 18:18 jag sitter här och väntar på att min bättre hälft ska komma hem så att vi kan laga sparrissoppa. Ja han är min bättre hälft, tyvärr, men jag skulle aldrig erkänna det för honom. Han gör mig till en bättre människa (ja jag vet helt otroligt men det var möjligt ;oP). Tanken har slagit mig, vi är kanske inte tillsammans i all evighet som prinsar och prinsessor... Vad skulle jag göra då? Jag vet faktiskt inte, för första gången ser jag inte horisonten hägra. Jag skulle bara stå handfallen utan honom. Lite skrämmade att det är så, är det en svaghet? Räknas det som en svaghet? Är jag inte helt självständig? Vill jag vara det? Det är klart jag vill, vara totalt självständig helt igenom. Men å andra sidan är det väl ett bevis att jag totalt hängivit mig i denne man som jag älskar. Det är väl bra...
Det är viktigt att den man är med vill samma saker som en själv annars kommer man aldrig kunna uppfylla sig själv till fullo. Men hur ser man skillnad på bara ord och ord som blir till handling? När kommer bevisen? Behövs det bevis? Ja, jag behöver bevis i alla fall, sån är jag ständigt på jakt efter bekräftelse... Jag är nog en ganska tragisk själ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar